Stoppa de otrygga jobben

Uttalande antaget av Journalistklubben vid SVT:s årsmöte 2019:

2013 ställde Journalistklubben vid SVT frågan: ”Vilka tjänar på otrygga jobb?” Därefter ställde vi frågan: ”Vilka tjänar på ännu fler otrygga jobb?” 2019 kan vi se att de otrygga anställningarna finns kvar och att situationen förvärrats och att stora delar av SVT:s verksamhet bygger på otrygga jobb. De senaste veckorna har vi tagit del av vittnesmål från personer som känner sig utnyttjade, manipulerade, förbisedda, slutkörda och rädda för att fatta viktiga beslut i livet. Det finns dessutom en oro för den journalistiska produkten som en direkt konsekvens av SVT:s personalpolitik.

I debatten har ledningen gett uttryck för att fastanställda har svårt att förnya sig. Det vet vi att de kan och vi vet att erfarenhet är hårdvaluta på en föränderlig arbetsmarknad. Därför är det strategiskt att fastanställa fler.

Vi har tidigare varnat för att SVT tappar kompetens på grund av de korta kontrakten. Vi ses inte längre som en attraktiv arbetsplats. Vi ser hur nyutexaminerade kollegor väljer bort SVT för andra arbetsplatser med tryggare villkor. Därför kräver vi ett stopp för att hela programprojekt bygger på otrygga jobb. Vi anser att ingen tjänar på otrygga jobb. Och vi vet vilka som förlorar: SVT:s publik, innehåll, trovärdighet och medarbetare.

Journalistklubben vid SVT, Stockholm 21 mars 2019

”Märkliga arbetsrättsliga hybrider på SVT”

De tidigare SVT-profilerna Lina Thomsgård och Daniel Sjölin vittnar om hur något gått alldeles fel med SVT:s personalpolitik. Ledningen gömmer sig bakom floskler om flexibilitet och en allt rörligare arbetsmarknad. Men frågan är långtifrån ny. Det är dags för public service-företagen att på allvar fråga sig hur de vill uppfattas som arbets- och uppdragsgivare.

Både Thomsgård och Sjölin berättar hur de, direkt eller indirekt, pressades att inte vara föräldralediga. Skulle de välja barnen framför sina uppdrag som programledare skulle deras produktioner kanske komma att läggas ned.

Riktat mot en tillsvidareanställd medarbetare skulle SVT:s beteende svårligen kunna förenas med diskrimineringslagens krav på att såväl manliga som kvinnliga arbetstagare ska kunna förena förvärvsarbete med föräldraskap. Det skulle med rätta uppfattas som en illa dold uppmaning att inte utnyttja sin lagstadgade rätt att vara föräldraledig.

Nu var varken Thomsgård eller Sjölin arbetstagare, åtminstone inte på papperet – utan frilansare, det vill säga uppdragstagare med egen firma. Då tycker sig uppenbarligen SVT kunna bete sig på ett helt annat sätt. Som om olika anlitandeformer medförde olika rättsuppfattningar.

”Vi kan inte garantera ett nytt kontrakt när någon som haft ett frilanskontrakt vill börja arbeta igen efter att ha varit hemma med barnen”, säger SVT:s HR-chef Sabina Rasiwala till Expressen.

Problemet är bara att Thomsgård och Sjölin, likt många andra på SVT, inte uppfattat sig som att de ”bara” haft ett frilanskontrakt. De har inte uppfattat sin relation med företaget som en relation mellan två samarbetande företag, som självständiga entreprenörer. Så har knappast heller företaget uppfattat dem. De har både setts av företaget och sett sig själva som medarbetare, som profiler som SVT haft rätt att ställa krav på och som också själva har rätt att ställa vissa krav på SVT. De har i praktiken både uppfattats som och behandlats som anställda.

Frågan är då om de inte rätteligen borde ha varit anställda, med de rättigheter det medfört i form av rätten till föräldraledighet, diskrimineringsskydd, intjänande av semester och tjänstepension, anställningsskydd, och så vidare. Journalistförbundet har genom åren drivit flera sådana tvister – både i förhandling och i Arbetsdomstolen – mot public service-företagen just för att undvika den här typen av situationer.

”…det finns otaliga människor i mediebranschen som kan vittna om samma känsla av orättvisa och otrygghet, av godtycke och utbytbarhet, att ena stunden vara efterfrågad och andra stunden ute i kylan.”

Vi kan inte uttala oss om hur en sådan prövning skulle ha utfallit just vad gäller Thomsgård eller Sjölin. Men vi kan uttala oss om hur vi uppfattar SVT:s personalpolitik. Nämligen som ansvarslös och närmast lättsinnig inför det faktum att det finns otaliga människor i mediebranschen som kan vittna om samma känsla av orättvisa och otrygghet, av godtycke och utbytbarhet, att ena stunden vara efterfrågad och andra stunden ute i kylan.

Det duger inte att, som HR-chef Sabina Rasiwala, skylla på produktionernas längd eller på en flexibel arbetsmarknad. Dessa förhållanden är ju på intet sätt nya.

”Vad gäller lättnader i anställningsskyddet har public service-företagen alltså redan en ganska rejäl bonus, jämfört med andra arbetsgivare.”

SVT har ett krav i sändningstillståndet på att utomstående ska kunna medverka i programproduktionerna. Detta krav har vi som part i kollektivavtalet sett till att företaget kan efterleva genom att införa en för svensk arbetsmarknad fullkomligt avvikande anställningsform – den så kallade programanställningen som medger visstidsanställning upp till fyra år, utan företrädesrätt eller garanterad övergång till tillsvidareanställning.

Vad gäller lättnader i anställningsskyddet har public service-företagen alltså redan en ganska rejäl bonus, jämfört med andra arbetsgivare.

Men det är som att det inte räcker. SVT ska ändå anlita firmor, på ibland tveksamma grunder. Man ska anlita produktionsbolag och bemanningsföretag. Vi har exempel på rena entreprenadkedjor, medarbetare som arbetat i SVT:s reguljära programproduktion som egenföretagare, men kontrakterade via ett bemanningsföretag.

SVT får gärna förklara vad det är i sändningstillståndet eller i den moderna arbetsmarknaden som motiverar den typen av märkvärdiga arbetsrättsliga hybrider.

SVT får också gärna förklara varför man gör skillnad på medarbetare och medarbetare, beroende på anställnings- eller anlitandeform.

SVT behöver ta detta på allvar. Och det nu.

Ulrika Hyllert, ordförande Journalistförbundet

Hanna Nyberg, ordförande Journalistklubben SVT