De tidigare SVT-profilerna Lina Thomsgård och Daniel Sjölin vittnar om hur något gått alldeles fel med SVT:s personalpolitik. Ledningen gömmer sig bakom floskler om flexibilitet och en allt rörligare arbetsmarknad. Men frågan är långtifrån ny. Det är dags för public service-företagen att på allvar fråga sig hur de vill uppfattas som arbets- och uppdragsgivare.
Både Thomsgård och Sjölin berättar hur de, direkt
eller indirekt, pressades att inte vara föräldralediga. Skulle de välja barnen
framför sina uppdrag som programledare skulle deras produktioner kanske komma
att läggas ned.
Riktat mot en tillsvidareanställd medarbetare
skulle SVT:s beteende svårligen kunna förenas med diskrimineringslagens krav på
att såväl manliga som kvinnliga arbetstagare ska kunna förena förvärvsarbete
med föräldraskap. Det skulle med rätta uppfattas som en illa dold uppmaning att
inte utnyttja sin lagstadgade rätt att vara föräldraledig.
Nu var varken Thomsgård eller Sjölin arbetstagare, åtminstone inte på papperet – utan frilansare, det vill säga uppdragstagare med egen firma. Då tycker sig uppenbarligen SVT kunna bete sig på ett helt annat sätt. Som om olika anlitandeformer medförde olika rättsuppfattningar.
”Vi kan inte garantera ett nytt kontrakt när någon
som haft ett frilanskontrakt vill börja arbeta igen efter att ha varit hemma
med barnen”, säger SVT:s HR-chef Sabina Rasiwala till Expressen.
Problemet är bara att Thomsgård och Sjölin, likt
många andra på SVT, inte uppfattat sig som att de ”bara” haft ett frilanskontrakt.
De har inte uppfattat sin relation med företaget som en relation mellan två
samarbetande företag, som självständiga entreprenörer. Så har knappast heller
företaget uppfattat dem. De har både setts av företaget och sett sig själva som
medarbetare, som profiler som SVT haft rätt att ställa krav på och som också
själva har rätt att ställa vissa krav på SVT. De har i praktiken både
uppfattats som och behandlats som anställda.
Frågan är då om de inte rätteligen borde ha varit
anställda, med de rättigheter det medfört i form av rätten till
föräldraledighet, diskrimineringsskydd, intjänande av semester och
tjänstepension, anställningsskydd, och så vidare. Journalistförbundet har genom
åren drivit flera sådana tvister – både i förhandling och i Arbetsdomstolen –
mot public service-företagen just för att undvika den här typen av situationer.
”…det finns otaliga människor i mediebranschen som kan vittna om samma känsla av orättvisa och otrygghet, av godtycke och utbytbarhet, att ena stunden vara efterfrågad och andra stunden ute i kylan.”
Vi kan inte uttala oss om hur en sådan prövning skulle
ha utfallit just vad gäller Thomsgård eller Sjölin. Men vi kan uttala
oss om hur vi uppfattar SVT:s personalpolitik. Nämligen som ansvarslös och
närmast lättsinnig inför det faktum att det finns otaliga människor i
mediebranschen som kan vittna om samma känsla av orättvisa och otrygghet, av
godtycke och utbytbarhet, att ena stunden vara efterfrågad och andra stunden
ute i kylan.
Det duger inte att, som HR-chef Sabina Rasiwala,
skylla på produktionernas längd eller på en flexibel arbetsmarknad. Dessa
förhållanden är ju på intet sätt nya.
”Vad gäller lättnader i anställningsskyddet har public service-företagen alltså redan en ganska rejäl bonus, jämfört med andra arbetsgivare.”
SVT har ett krav i sändningstillståndet på att
utomstående ska kunna medverka i programproduktionerna. Detta krav har vi som
part i kollektivavtalet sett till att företaget kan efterleva genom att införa
en för svensk arbetsmarknad fullkomligt avvikande anställningsform – den så
kallade programanställningen som medger visstidsanställning upp till fyra år,
utan företrädesrätt eller garanterad övergång till tillsvidareanställning.
Vad gäller lättnader i anställningsskyddet har public service-företagen alltså redan en ganska rejäl bonus, jämfört med andra arbetsgivare.
Men det är som att det inte räcker. SVT ska ändå anlita firmor, på ibland tveksamma grunder. Man ska anlita produktionsbolag och bemanningsföretag. Vi har exempel på rena entreprenadkedjor, medarbetare som arbetat i SVT:s reguljära programproduktion som egenföretagare, men kontrakterade via ett bemanningsföretag.
SVT får gärna förklara vad det är i sändningstillståndet eller i den moderna arbetsmarknaden som motiverar den typen av märkvärdiga arbetsrättsliga hybrider.
SVT får också gärna förklara varför man gör skillnad på medarbetare och medarbetare, beroende på anställnings- eller anlitandeform.
SVT behöver ta detta på allvar. Och det nu.
Ulrika Hyllert, ordförande Journalistförbundet
Hanna Nyberg, ordförande Journalistklubben SVT
