Rapporten “Hur kan det vara så här?” innehåller berättelser från 20 medarbetare på SVT. Där finns uttalanden om att erfarenheter utifrån bakgrund och uppväxt borde värdesättas mer vid rekrytering. Det finns andra uttalanden om att personer inte vill bli sedda enbart som en representant för en grupp.
Emma Hoen Bustos skriver i en ledare i Dagens Nyheter att det inte går ihop, att medarbetarna måste bestämma sig för den ena eller den andra ståndpunkten innan de kan kritisera sin arbetsplats. Men varför det?
Här tycker vi att det är pedagogiskt att göra en jämförelse med kvinno- och mansdominerade arbetsplatser. Är det kontroversiellt att påstå att en kvinna som rekryteras till att jobba i ett ämnesområde som traditionellt bevakas av män kan bidra med viktiga perspektiv i gruppen? Är det kontroversiellt att påstå är denna kvinna inte vill bli reducerad till särskilda uppgifter eller förväntas tycka vissa saker enbart utifrån sitt kön? Och vad händer om fler kvinnor, med olika erfarenheter, kommer in i gruppen?
Vi ser inga motsättningar mellan att både kräva mångfald på redaktioner och att varje individ respekteras för sina enskilda kunskaper och åsikter. Ha två perspektiv i huvudet samtidigt istället för att avfärda det som snömos.
Vi håller med Emma Hoen Bustos om att ett Sverige i ständig förändring ställer nya krav på journalister och att en mångfald i erfarenheter och bakgrunder ökar den journalistiska kvaliteten. Det gäller inte enbart Public Service utan även på Dagens Nyheter och alla andra medieföretag.
Istället för att fråga enskilda medarbetare “är du individ eller representant?” tycker vi att alla mediehus bör fråga sig vad de kan göra för att den frågan inte ska behöva ställas.
Vi uppmanar andra mediehus att läsa rapporten och hoppas de antar utmaningen i att ta kliv mot större mångfald och inkluderande arbetsplatser.